Gott med ben.
Foto Emelie Berglund
Först en liten uppdatering om Balder – han har fått flytta in på ett mysigt pensionat i Stockholmstrakten tills han får en egen familj. Anledningen är dels att han utvecklat ett beteende mot Shadow som resulterat i att labbeflabb blivit så stressad att han börjat klia upp blödande sår. För Shadows skull men också för Balders (den typen av beteenden måste tränas i etapper, och att leva med annan hund 24/7 förvärrar dem bara) fick han därför flytta. Sen har han också fått den träning jag kan ge honom, vad han behöver nu är att få komma till en familj där han kan få vara unghund och utvecklas som en normal sådan med allt vad det innebär. Han är absolut inte en problemhund, utan är just en unghund. Hade det fungerat med Shadow hade han med största sannolikhet fått stanna, jag har blivit riktigt fäst vid den charmante lille fluffen och saknar honom, men vet att det är bäst för alla att han inte bor kvar med mig och Shadow.
Idag är labbeflabb mer lik sitt gamla jag igen; dagen började med att en dunderförkyld matte med feber fick leta efter sina tofflor. Den ena låg snyggt nerbäddad i min egen säng, den andra halvvägs in under ett bord. Glad Labrador inhalerade sin frukost och nosade av varje millimeter av trädgården innan matte fick börja på sin. Tillagningen av nämnda frukost innehöll bl.a. momenten kamp med raggsocka, hopp och snubbel över labrador, långkliv över mattrassel och slalom mellan märgben. När den skulle ätas fick jag leverans av allt från bollar och ben till strumpor och pipleksak. Det var också någon som satt bredvid och högljutt talade om hur snål han tyckte att jag var som inte delade med mig.
Väldigt seg matte tyckte att vi skulle ha en lugn promenad, och jag har också bestämt mig för att ta tag i Shadows koppelgående på allvar nu när jag bara har en hund igen. Resultatet blev ett flexikoppel fäst i bälte. Helt underbart, för då måste jag snällt anstränga mig för att vara intressantare än allt annat och bibehålla en trevlig promenad, dvs det gör jäkligt ont att försöka dra i koppellinan… beväpnad med godis och boll i snöre gav vi oss av, och det blev riktigt trevligt. Det finns många olika sätt att jobba sin ”hundmagnetism” på (=hur intressant hunden tycker att du är och dess vilja att därför hålla sig nära dig och inte dra i koppel, för den som inte varit på föreläsning om det av Eva Bodfäldt) och personligen föredrar jag att själv vara intressant och vägen till aktivitet och trevlig promenad, snarare än jojovarianten där ägaren ska stanna så fort hunden drar. Helt värdelöst på Shadow, han lär sig bara att komma in till mig och sen rusa vidare igen.
Hursomhaver, vi började med ett hundmöte där ett styck Labrador parkerade sig och tittade på den andra hunden, vars matte gick och drog i ett flexi och tjatade ”Kom nu, här går vi” och liknande till en hund som la sig ner varannan meter och hellre ville vänta in Shadow. Vi såg dem igen senare och hunden var lika intresserad då, men matte missade oss och jag tror Shadow missade den också. Han var just den stunden lite upptagen av att spana på änder och plaska runt på en båtramp. En minut senare roade han sig med att ”råka” kliva över kanten på rampen och ta en liten simtur efter änderna. Det var inte lika kul när linan tog stopp och han fick simma in till mig igen, men vi underhöll en farbror som kom fram för att prata Labrador när lillbuset ställde sig en meter från matte och skakade på sig. Skurk…
Vassaktivering
Fördelen med att bo nära vatten är en sak som jag, konstigt nog, inte kommit att tänka på förrän idag. Det finns ju vass som växer! Vilket i sin tur är helt fenomenal aktivering, och gratis också. Dels är det ju superkul för hunden att jaga det lurviga upptill, och det har vi gjort tidigare, men idag kom jag på att själva stråna är ihåliga. Alltså blev det fenomenalt trevligt för Shadow när matte pillat in lite smågodis i röret och han fick göra flis av det för att komma åt dem. Ska helt klart börja göra en vana av att samla ihop några trevliga strån varje gång jag passerar en vassrugge. Tummen upp för hur förkyld hjärna fungerar!
Godissök i kon
Det har blivit mycket spontanitet idag; en vägkon med slaktade däck runt botten blev en utmärkt sökstation med olika svårigheter. Allt från lös ovanpå däckbitarna till inpillade i olika lager. Slurp sa det för Shadow att få fram godbitarna, men det är bättre än ingenting iallafall. Vi balanserade också på lite grövre förtöjningsstolpar av sten som finns i hamnen, och där väckte vi uppmärksamhet både hos tyska turister som skakade på huvudet åt oss, men också hos ett gäng fiskare. En av dem ville locka till sig Shadow, men han var inte jätteintresserad – undersökte mest mannens maskhink och kaffekopp innan han drog vidare, men det hanns iallafall med en liten klapp och kommentaren ”Beautiful dog” vilket gjorde matte glad :) Få saker är så trevliga att höra som positiva kommentarer om ens hund, och jag vågar nog påstå att iallafall 99.9% av Sveriges hundbefolkning och hundägare håller med mig om det!
Andspaning hanns också med en sväng – såklart! Vart man än vänder sig i Trosa finns där änder någonstans. Jättekul att sitta och titta på när man är en ung Labrador, men ännu roligare när de landar i vattnet och plaskar och låter. Då spelar det ingen roll vad matte säger, man ska stå på kanten av ån, gärna lite lutad över, och titta med parabolöron utfällda och ögon stora som meloner.
Det finns en liten – och jag menar liten! – park i centrala Trosa, där det bl.a. växer högt gräs som alltid är lika spännande. Där kan det nosas i en kvart, och medan herr fyrfoting roar sig med det passar matte på att gömma hans snörboll som han sedan får leta upp. Underhållande nog hade jag lagt den på en parkbänk på vilken en äldre dam satte sig. Hon verkade inte ha något emot att en labradorherre sniffade runt, och han struntade fullständigt i henne. Strax därefter hamnade vi vid ett träd där jag tyckte att det vore lämpligt att leta godis. Halva Trosa har intresserat sig för oss idag, och likaså då – det stannade en bil intill och rutan vevades ner för att en äldre herre skulle kunna fråga vad det var vi gjorde. När jag förklarat vände han sig i sin tur till sin fru som satt bredvid och förklarade för henne. Han tyckte att det var en bra idé med det vi gjorde, vinkade hejdå och åkte vidare. Jag misstänker att något sådant inte hade hänt i Stockholm, där blänger folk mest eller skakar på huvudet, men enligt min uppfattning är inte folk riktigt lika sociala där, det är få som stannar upp och hälsar, frågar eller pratar med en främling. Är väl storstadsstressen som spelar in kan jag tänka ;)
Normaliteten återställd
Ha det gott!
/Ida & Shadow (Som är väldigt nöjd med att åter kunna vila vid mattes fötter i lugn och ro)
Pssst… tips om hur man skrämmer bort en förkylning inklusive feber mottages tacksamt!
