Kategori: Fosterhundar (Sida 1 av 3)

Gott med ben.
Foto Emelie Berglund

Först en liten uppdatering om Balder – han har fått flytta in på ett mysigt pensionat i Stockholmstrakten tills han får en egen familj. Anledningen är dels att han utvecklat ett beteende mot Shadow som resulterat i att labbeflabb blivit så stressad att han börjat klia upp blödande sår. För Shadows skull men också för Balders (den typen av beteenden måste tränas i etapper, och att leva med annan hund 24/7 förvärrar dem bara) fick han därför flytta. Sen har han också fått den träning jag kan ge honom, vad han behöver nu är att få komma till en familj där han kan få vara unghund och utvecklas som en normal sådan med allt vad det innebär. Han är absolut inte en problemhund, utan är just en unghund. Hade det fungerat med Shadow hade han med största sannolikhet fått stanna, jag har blivit riktigt fäst vid den charmante lille fluffen och saknar honom, men vet att det är bäst för alla att han inte bor kvar med mig och Shadow.

Idag är labbeflabb mer lik sitt gamla jag igen; dagen började med att en dunderförkyld matte med feber fick leta efter sina tofflor. Den ena låg snyggt nerbäddad i min egen säng, den andra halvvägs in under ett bord. Glad Labrador inhalerade sin frukost och nosade av varje millimeter av trädgården innan matte fick börja på sin. Tillagningen av nämnda frukost innehöll bl.a. momenten kamp med raggsocka, hopp och snubbel över labrador, långkliv över mattrassel och slalom mellan märgben. När den skulle ätas fick jag leverans av allt från bollar och ben till strumpor och pipleksak. Det var också någon som satt bredvid och högljutt talade om hur snål han tyckte att jag var som inte delade med mig.

Väldigt seg matte tyckte att vi skulle ha en lugn promenad, och jag har också bestämt mig för att ta tag i Shadows koppelgående på allvar nu när jag bara har en hund igen. Resultatet blev ett flexikoppel fäst i bälte. Helt underbart, för då måste jag snällt anstränga mig för att vara intressantare än allt annat och bibehålla en trevlig promenad, dvs det gör jäkligt ont att försöka dra i koppellinan… beväpnad med godis och boll i snöre gav vi oss av, och det blev riktigt trevligt. Det finns många olika sätt att jobba sin ”hundmagnetism” på (=hur intressant hunden tycker att du är och dess vilja att därför hålla sig nära dig och inte dra i koppel, för den som inte varit på föreläsning om det av Eva Bodfäldt) och personligen föredrar jag att själv vara intressant och vägen till aktivitet och trevlig promenad, snarare än jojovarianten där ägaren ska stanna så fort hunden drar. Helt värdelöst på Shadow, han lär sig bara att komma in till mig och sen rusa vidare igen.

Hursomhaver, vi började med ett hundmöte där ett styck Labrador parkerade sig och tittade på den andra hunden, vars matte gick och drog i ett flexi och tjatade ”Kom nu, här går vi” och liknande till en hund som la sig ner varannan meter och hellre ville vänta in Shadow. Vi såg dem igen senare och hunden var lika intresserad då, men matte missade oss och jag tror Shadow missade den också. Han var just den stunden lite upptagen av att spana på änder och plaska runt på en båtramp. En minut senare roade han sig med att ”råka” kliva över kanten på rampen och ta en liten simtur efter änderna. Det var inte lika kul när linan tog stopp och han fick simma in till mig igen, men vi underhöll en farbror som kom fram för att prata Labrador när lillbuset ställde sig en meter från matte och skakade på sig. Skurk…

Vassaktivering

Fördelen med att bo nära vatten är en sak som jag, konstigt nog, inte kommit att tänka på förrän idag. Det finns ju vass som växer! Vilket i sin tur är helt fenomenal aktivering, och gratis också. Dels är det ju superkul för hunden att jaga det lurviga upptill, och det har vi gjort tidigare, men idag kom jag på att själva stråna är ihåliga. Alltså blev det fenomenalt trevligt för Shadow när matte pillat in lite smågodis i röret och han fick göra flis av det för att komma åt dem. Ska helt klart börja göra en vana av att samla ihop några trevliga strån varje gång jag passerar en vassrugge. Tummen upp för hur förkyld hjärna fungerar!

Godissök i kon

Det har blivit mycket spontanitet idag; en vägkon med slaktade däck runt botten blev en utmärkt sökstation med olika svårigheter. Allt från lös ovanpå däckbitarna till inpillade i olika lager. Slurp sa det för Shadow att få fram godbitarna, men det är bättre än ingenting iallafall. Vi balanserade också på lite grövre förtöjningsstolpar av sten som finns i hamnen, och där väckte vi uppmärksamhet både hos tyska turister som skakade på huvudet åt oss, men också hos ett gäng fiskare. En av dem ville locka till sig Shadow, men han var inte jätteintresserad – undersökte mest mannens maskhink och kaffekopp innan han drog vidare, men det hanns iallafall med en liten klapp och kommentaren ”Beautiful dog” vilket gjorde matte glad :) Få saker är så trevliga att höra som positiva kommentarer om ens hund, och jag vågar nog påstå att iallafall 99.9% av Sveriges hundbefolkning och hundägare håller med mig om det!

Andspaning hanns också med en sväng – såklart! Vart man än vänder sig i Trosa finns där änder någonstans. Jättekul att sitta och titta på när man är en ung Labrador, men ännu roligare när de landar i vattnet och plaskar och låter. Då spelar det ingen roll vad matte säger, man ska stå på kanten av ån, gärna lite lutad över, och titta med parabolöron utfällda och ögon stora som meloner.

Det finns en liten – och jag menar liten! – park i centrala Trosa, där det bl.a. växer högt gräs som alltid är lika spännande. Där kan det nosas i en kvart, och medan herr fyrfoting roar sig med det passar matte på att gömma hans snörboll som han sedan får leta upp. Underhållande nog hade jag lagt den på en parkbänk på vilken en äldre dam satte sig. Hon verkade inte ha något emot att en labradorherre sniffade runt, och han struntade fullständigt i henne. Strax därefter hamnade vi vid ett träd där jag tyckte att det vore lämpligt att leta godis. Halva Trosa har intresserat sig för oss idag, och likaså då – det stannade en bil intill och rutan vevades ner för att en äldre herre skulle kunna fråga vad det var vi gjorde. När jag förklarat vände han sig i sin tur till sin fru som satt bredvid och förklarade för henne. Han tyckte att det var en bra idé med det vi gjorde, vinkade hejdå och åkte vidare. Jag misstänker att något sådant inte hade hänt i Stockholm, där blänger folk mest eller skakar på huvudet, men enligt min uppfattning är inte folk riktigt lika sociala där, det är få som stannar upp och hälsar, frågar eller pratar med en främling. Är väl storstadsstressen som spelar in kan jag tänka ;)

Normaliteten återställd

Ha det gott!

/Ida & Shadow (Som är väldigt nöjd med att åter kunna vila vid mattes fötter i lugn och ro)

Pssst… tips om hur man skrämmer bort en förkylning inklusive feber mottages tacksamt!

Minnet är bra, men inte alltid det bästa ;) Vi har haft en del för oss, de lurviga och jag, men bloggandet har fallit bort en del så här kommer uppdatering sen sist.

Vi var ute på en rejäl långpromenad där jag letade tussilago, Shadow badade i alla diken han hittade och Balder undrade hur många skruvar vi tappat. Halva Trosa var ute på promenad med sina hundar så det blev en hel del hundmöten. En del gick bra, en del gick mindre bra, men generellt har Balder blivit mycket bättre. Han vill leka med allt och alla så det är ingen aggression i hans beteende.

Shadow badar i alla diken han kan hitta, Balder undrar vad som gick fel.

Balder spanar på forsen mellan staketspjälorna

På vägen tillbaka gick vi via kvarnen och forsen där, det var ett himla oväsen. Shadow tyckte att det var mindre roligt med allt oljud, men Balder brydde sig inte speciellt mycket. Generellt kan han lystra när det är något som väsnas, men han reagerar inte med att visa obehag eller liknande.

Shadow funderar.

Det var någon som tyckte att han ville ta sig till kanten av vattnet och bada bland allt det roliga skummet som for där, men matte tyckte inte att det var en lika bra idé, så han fick nöja sig med att stå och spana.

Balder fick komma lite närmare kanten när han hittade något intressant att nosa på, eftersom han inte direkt är en sån hund som lär hoppa i vid första bästa tillfälle. Snarare tvärtom. Det är nästan så att han går runt vattenpölar för att undvika att bli blöt.

Höga ljud stör inte Balder direkt.

Änder däremot är ett intressant påfund som man gärna vill närma sig. Shadow tycker att de är fenomenalt roliga, Balder har inte riktigt bestämt sig helt än för vad han tycker, men han gillar att smyga på dem och när de ger ifrån sig olika ljud spetsas öronen.

Här spanas det på änder.

Killarna testar ett annat läge för andspaning.

Lite senare på promenaden var det två killar som fick för sig att de skulle gå en egen väg och slank ner för att undersöka en spännande småslemmig trappa. Heter man Balder tycker man om hålor och liknande, då stoppar man gärna in huvudet mellan trappstegen, med resultatet att det blir snygga gröna slingor på ett visst pälsbeklätt huvud. Hyfsat snyggt, men jag vet inte om jag tycker grönt är hans färg riktigt, det skulle vara något lite mer färgstarkt :)

Killarna funderade på egna vägar.

Test av ny hårfärg, nämligen grönt…

Vi passade också på att leta godis i en snödriva, det blir färre och färre av den varan så vi passar på när vi hittar dem. En dam som gick förbi med en Dvärgschnauzer log lite åt oss där vi höll på, men det var ett av de mer lyckade hundmötena så jag klagar inte. Alltid kul att kunna underhålla folk och sprida hundträning och aktivering :)

Passivitetsträning på stan är urtråkigt.

Vi passade på att gå ner på stan en kväll också och träna stadga och passivitet. Bland annat satt vi på en bänk nere i hamnen och tittade på några män som roade sig med nattfiske. Det är inte helt lätt att ta bilder av hundar kvällstid med knapp belysning, men det är lite lättare med en ljusgrå hund än en svart iallafall konstaterade jag. Bilderna på Shadow blev en svart klump och lite lampor. Om någon som brukar ägna sig åt fotografi som yrke eller hobby har några tips tas de tacksamt emot.

Shadow och jag går ju en utbildning till Terapihundsekipage, och som vi tråkigt nog fått pausa gruppraktiken tillsammans med ett annat ekipage på pga Balders skällande på andra hundar, men fortfarande kör våra individträffar aktivt på.

Gott med harpluttar.

Den fluffige fick följa med och träna passivitet vid en träff, vilket han absolut tyckte var veckans tråkigaste, men harpluttar smakade inte helt fel, och när det blev en gemensam övning med att leta godis i träd var det en trevlig stund. Han blev däremot lite avundsjuk när Shadow fick kramas och inte han – kel och gos, gärna tätt intill i knät är en nödvändig sak i livet för en fluffig myskille.

Balder fick hänga med på Shadows terapipraktikmöte.

Kramkalas.

Sen blev det en tur till Stockholm på helgen – Balder var inte imponerad. Det var folk och hundar överallt, barn som sprang och skällde, gubbar med korv, tanter med stora väskor och joggare. Till slut var det en valp som med stora tefatsögon gick runt knäpptyst och bara tittade på allt. Såg ut lite som att han konstaterade att folk inte är riktigt kloka, och jag kan nog hålla med honom till viss del. Shadow som är van funderade på om vi skulle in på Gallerian för att träna igen, men så blev det inte. Några varv i Kungsträdgården senare och vi hade fått nog alla tre, både av värmen och folket, så vi styrde kosan mot Ingarö istället. Där blev det en stunds vila och återhämtning, sen ut på en lugn mysrunda i skogen istället. Sitta och titta på träd var betydligt mycket trevligare tyckte nog alla tre.

Balder var inte imponerad av Stockholm.

Mysig skogspromenad på Ingarö.

Vi har en tredje kille på besök nu i dagarna, innan Balder dök upp hade jag lovat en bekant att passa Shadows kompis Aston, som också är en Labrador. Jag är mäkta imponerad av alla hundägare eller yrkesaktiva som har fler än två hundar på en promenad. I min naivitet hade jag en inre bild av hur jag skulle fästa kopplen i mitt bälte och sen traska runt en mysig runda. Tjena. Jag tror att halva Trosas befolkning fick sig ett gott skratt åt oss första dagen.

Mäkta imponerad av flerhundsägare som klarar av promenaderna!

Om du som läser någonsin har lekt Twist eller liknande lekar med snören på skolgården kan du antagligen få en ganska klar bild av hur det såg ut. Det tog oss ca 3 timmar att gå en runda som i normala fall tar runt 1 timme. Det blev många stopp på vägen av olika anledningar, allt ifrån att det var en eller tre hundar som skulle nosa på något eller göra ifrån sig, att vi gick olika sidor om saker och behövde komma överens om hur vi skulle lösa det, att det övades koppelflätning eller att jag stod på ett ben och hoppade runt för att få loss benen ur en stor koppelhärva. Jag misstänker att det var en viss Shadow som gapskrattade åt mig vid mer än ett tillfälle, de andra två var mer intresserade av varandra.

Det vackraste matte vet!
Foto Emelie Berglund

I helgen har vi också haft besök av en tvåbening som är en av mattes bästa vänner och Shadows ”moster”. Hon ställde upp som hjälp vid hundpromenaderna och agerade fotograf för att få till bra bilder på hundarna, och inte för första gången heller. Några av mina absoluta favoritbilder på Shadow, Tysse och mig själv är tagna av henne.

Fullt race mellan killarna. Foto Emelie Berglund

Det var fullt röj i trädgården när fotograferingen skulle äga rum. Det är inte helt lätt att få tre hundar att stå still samtidigt, speciellt inte när det dessutom finns ben och boll med i bilden. Jag har konstaterat att retrievers inte är helt lätta att fotografera, medan spetsar däremot verkar ha lite mer tålamod med att posera. Det blev några helt underbara bilder på Balder som är ganska självförklarande, så skratta och njut!

Shadow fintar undan Balder från benet.
Foto Emelie Berglund

Nyfiken Balder.
Foto Emelie Berglund

Något som en del kanske redan vet är att Balder nu finns uppe för ett hem. Det finns inte mer jag kan göra för honom nu, han behöver bo som ensam hund för att få fullt fokus på sin träning, och jag måste prioritera Shadow, som tyvärr inte trivs så bra med en 7 månaders unghund i hemmet och är konstant stressad över vad Balder hittar på härnäst. Om du är intresserad eller tror att du känner någon som är det kan du läsa mer på Hittehunds hemsida, både om Balder och om vad som gäller för att adoptera; http://www.hittehund.nu/hundar/zorro/. Han är en härlig hund och de ”problem” han har hänger ihop med att han är ung och av den rasen han är. Med tålamod, respekt och kärlek kommer han verkligen bli en fantastisk följeslagare till den som väljer att ta honom. Han svarar snabbt på den träning han får om man är konsekvent och har tålamod. Problemen har minskat, men är inte 100% borta, dels eftersom vissa av dem är individkopplade (tex har han inga problem med resurs mot mig längre, men det betyder inte att min pappa kan klappa honom med ben i munnen osv). Det mesta i träningsväg som återstår behöver formas efter den han hamnar hos, även om jag tränar så att det fungerar helt med mig kommer det behövas mer träning med hans nya ägare.

”Vad gör man med denna?”
Foto Emelie Berglund

Gott med ben.
Foto Emelie Berglund

Han landar snabbt med nya individer (tog ca 2 dagar innan han började känna sig hemma med mig) och han är ung och formbar, så jag ser inte hans mindre uppskattade beteenden som ett hinder – ge honom ett par månader med träning och tid att mogna lite så kommer han anpassa sig och visa hela den underbara individ han faktiskt är. Kan meddela att han försökt sälja in sig på stan hos främlingar (som velat ta med honom hem!) och att jag har två familjer i min närhet som fallit pladask för honom och hade velat adoptera om tid fanns, men nu arbetas det heltid (konstigt att man måste jobba också och inte kan vara hemma med hund hela dagarna?) så då går det tyvärr inte att lösa. Men vill du som sagt veta mer, läs på om adoption här  http://www.hittehund.nu/ och även om kanske inte just Balder är rätt hund för dig finns det fler pälsklingar som behöver ett nytt hem!

Ha det gott!
/Ida, Shadow, Balder & Aston