IA Pawprints

För att hundar gör avtryck för livet

Månad: juli 2014

Värmebölja, hundvakt och katträning

Först och främst vill jag i förväg be om ursäkt för eventuella felstavningar och konstiga ord – i skrivande stund sitter jag ihopklämd i en upphängd snörstol i brist på vettigare namn för det. Laptopen i knät, böcker, dricka och kex vid sidan. En hund under rumpan, en annan lite längre bort på gräsmattan – inte helt fel!

Den här veckan (och några dagar till) har varit fruktansvärt varma, både för människor och djur. Dagtid ligger det två kollapsade svarta pälsbollar på gräsmattan i skuggan, kvällstid när svalkan kommer börjar de vakna till liv igen. Det är knappt någon idé att åka och bada – de torkar igen på under en timme… i trädgården har de en badbalja som de nyttjar ibland när de känner för det, eller när jag tycker att de behöver det och lurar i dem ;)

Ett annat fenomen som varit den senaste veckan är introducerandet av en ny hundvakt. En granne som hundarna känner sen långt tillbaka erbjöd sig att mata och rasta dem på kvällarna när jag jobbar och familjen var borta. Toppen tyckte jag och dem. Undantaget en miss i kommunikationen som löste sig ändå så har det varit super att veta att någon som jag litar på tar hand om hundarna. Tidigare brukade jag fråga en annan granne, men sen fick jag reda på att han satte strypkoppel på Tysse och körde aversivt, så då slutade jag raskt med honom.

En tanke som jag fick idag, har fått tidigare och som säkert många med mig reagerat på är när jag såg programmet “My cat from hell” på TLC. Tränaren använder sig av förstärkning, shaping och klicker – varför har TV så svårt att visa liknande program för hundar fastän det finns? Är det för att om någon skulle försöka med liknande metoder på katter som hundar får utstå så skulle de bli mer än måttligt sönderklösta? Varför är det då mer ok att göra så på hundar bara för att de inte säger ifrån på samma sätt? Att kalla det dumt är en underdrift. Jag kan bara hoppas att någon förnuftig människa en dag tar kontroll över TV-tablån och plocker bort alla aversivt baserade s.k. hundträningsprogram och ersätter med faktiska träningsprogram, som tex “It’s me or the dog”.

Tills dess – toodels!
/Ida och de lurviga

Kennelhelg

Jag och Shadow har varit på kennelhelg lördag-söndag och jag har varit tvungen att tänka och fundera en stund innan jag ens börjar försöka summera helgen.

Vi har haft retrievers (Labradorer) och spaniels (Springer) som har varit uppdelade i två grupper med två olika instruktörer med olika inriktningar. Det man kan säga om dagarna generellt är att vi börjat med att samlas allihop innan vi gått åt varsitt håll med våra respektive instruktörer.

På lördagen samlades vi med retrievers på en äng i skogen och jobbade med apporteringar och lite närsök, där kan jag tänka att det kanske varit bättre att gå igenom grunden i närsök lite mer först med tanke på att en del hundar inte jobbat så mycket med det innan, och vi arbetade med det på söndagen. Men å andra sidan handlade det mer om att se hur signalerna för de olika beteendena satt snarare än att jobba med själva momenten så det var nog iofs bra det med. Det var med och utan skott, hunden skulle ut i skogen och apportera en dummy, sen medan den sprang in med den till sin förare kastade figuranten ut en tennisboll som sen skulle hittas i närsöket. Det gick som det gjorde för oss; liten labrador var ganska okoncentrerad och tyckte att det var roligare att köra ett frivarv i skogen och bara springa springa springa så han hade ett eget litet race innan han kom tillbaka, hittade dummyn och kom in med den. Där och då konstaterade vi att jag behöver införskaffa en visselpipa… han lyssnar för det mesta bra på när jag visslar, men som instruktören sa – han hör ju inte mig när han är ute i skogen, och det är inte heller jättelätt att vissla skarpt med torr mun…

Vidare gick vi igenom lite fotgående och där skar det sig för mig, eftersom metoden som lärdes ut var korrigeringsbaserad och jag inte arbetar aversivt, utan efter Dr Sophia Yin’s metod om att fånga hunden uppmärksamhet och behålla den för att lära den att fotgående är något kul som lönar sig. Sen kan man också se det som att lär vi hunden att göra rätt från början behöver man aldrig gå på den.

Sen var det något om att nypa hunden i ljumsken, att den inte skulle förstå att det var föraren som gjorde det, men där visar studier att hunden associerar ägaren med obehaget ändå, bara för att den är i närheten. Dessutom fick det mig att tänka på när jag blev tillsagd att nypa Tysse vid hundmöten “för att han är en sån hund som tål det”, vilket i sin tur bara förvärrade dåvarande mötesproblematik. En annan sak med kopplet som jag då tog illa upp över men nu bara tänker på som komiskt, var att jag för första gången fått kritik för att jag går med riktigt slakt koppel när Shadow går fot, fastän jag var supernöjd med hur han gick! Nu i efterhand förstår jag instruktörens tänk om kopplet som en hjälp efter att vi pratade om det, men det är lite roligt och framförallt ovant när det överallt tjatas om att man ska gå med kopplet så slakt att det bildar ett U.

För att spinna vidare på kopplet och skillnader i metoder så hade jag lite intressanta studier för mig, nämligen hur folk hanterade sina hundar när de kom på lördagen, och hur de sen skiftade metodik allteftersom helgen fortskred. För vissa hundar verkade det som att de nästan sa “äntligen, jag förstår vad du vill att jag ska göra!”, medan andra nästan blev lite låga och såg ut som att de inte förstod varför matte helt plötsligt betedde sig jättekonstigt. Röster ändrade tonlägen, kroppar fick andra språk. Det roligaste var en hund som gick från “Jag vet inte vad jag ska göra jag vet inte vad jag ska göra” till “Jahaaaaa var det så du menade”. Ibland önskar jag att det gick att sätta tankebubblor ovanför hundarnas huvuden, som en levande serie.

Men något som jag verkligen måste ge instruktören beröm för var hur hon hela tiden hade fokus på att det är ok att jobba efter olika metoder, att det inte är någon som tvingar någon eller att målet är att skrämma eller skada hunden. Alla är olika, alla kör olika saker; det handlar om att hitta det som fungerar bäst för just den hunden och föraren, och jag kan inte annat än hålla med henne om det. En tanke som jag fick när det gäller just korrigeringar är att de visst fungerar eftersom folk fortsätter använda dem, MEN att det kräver sin förare. Att det krävs bra öga för språket och snabba reflexer för att kunna leverera korrigeringen just när den ska in isåfall, och med rätt styrka.

Jag säger absolut inte att korrigeringstränare är bättre tränare än de som jobbar med positiv förstärkning, men jag tycker definitivt att det kräver mer av en instruktör att rätt kunna förmedla till sin kursare exakt NÄR han/hon ska tex rycka till i kopplet för att det ska få rätt effekt och inte bara ge whiplashskador. Det är också därför det är så synd att det till största del är den typen av hundträningsprogram som visas på tv, folk ser och försöker göra själva och då blir det bara pannkaka. Med positiv bestraffning har utövaren ett kortare fönster på sig att pricka in rätt beteende än med positiv förstärkning, men båda fungerar. Nu ser jag på det hela objektivt och inte ur synvinkeln för en förespråkare av endera metoden, även om jag själv tränar främst med positiv förstärkning. Jag jobbar själv med negativ bestraffning på Tysse tex i bilen; han tokskäller när jag stannar, jag står och ignorerar honom så länge han skäller, och när han slutar får han komma ut. Bestraffning för att beteendet minskar, negativ för att jag tar bort min uppmärksamhet vilket är det han vill ha.

Det blev ett litet sidospår där, men något annat som instruktören också var bra på var att leverera kritik på ett snyggt sätt under träning. Den var konstruktiv och upplagd mycket i form av frågor som man själv fick besvara och tänka kring, mycket pedagogiskt, och likaså med berömmet. Inget gåpåigt eller “du gör fel”, utan det var hela tiden “Du gör inte fel, du gör bara på ett annat sätt.”, vilket är toppen för en som kan vara mer än måttligt envis vid hundträning som undertecknad. Jag behöver ofta ta till mig saker och processa dem, är kanske lite butter i brist på bättre ord när saken först presenteras, men får jag filura över det ett tag och få det förklarat ur olika vinklar brukar bitarna trilla på plats.

Till lunch på lördagen var det kotletter i någon sorts gryta, det var så mört att det nästan ramlade isär bara jag tittade på det! Till det bjöds dricka med bubblor, bröd, ris och sallad. Som dessert bjöds det på jordgubbar och vaniljglass, mycket mumsigt! Alla rullade runt sen och satt med väldigt runda magar ^_^ Mumsi mumsi. Söndagsmaten var lika god den, kräftsoppa som en vi brukar göra hemma, men med broccolli i istället för purjolök och tro’t eller ej, men jag tror att jag föredrar den med broccolli – detta från en person som hellre hoppade utför ett stup än åt broccolli för tre år sen… Mariannerkex och kaffe fick vi efter, jag tror inte jag ätit den sortens kex sen en femkamp i gymnastiken där vi skulle trycka i oss ett paket och försten som ätit alla vann, vilket blev jag.

Vidare tränade vi på att hundarna skulle bedöma djup och lära sig läsa terrängen där de skulle hämta apporter, superkul och återigen ett konstaterande att jag behöver jobba inkallning med min unghund – jag visslade, han stannade upp och tittade följt av ett “åh hej matte, vänta jag ska bara…” innan han sprang vidare för att hitta dummyn. Där har jag inte gjort som jag ska med träningen eftersom jag brukar skicka honom och sen får han leta tills han hittar dummyn och komma in med den, han är inte alls tränad i att avbryta jobb för att prioritera inkallning, vilket är dumt och tanklöst slarv från min sida, för då får jag energislösande och tidskrävande apporteringar. Jag ska börja träna honom på blinda sök, att jag låtsas lägga ut något men inget finns för att han inte ska kunna belöna sig själv.

Dags att jobba lite mer på att tydliggöra ramarna för herr labrador, att han faktiskt förväntas lyda ett kommando och inte alltid välja själv, även om han får situationer där han får välja. Är han på väg mot en trafikerad väg vill jag ju att han ska vara hjärntvättad till att tvärvända och komma till mig om jag visslar på honom, inte tycka att han ska springa över vägen eller något annat. Det handlar om att ställa lagom krav och vara konsekvent, inte vara elak, men som jag brukar säga; “Jag är en diktator som lyssnar på mina undersåtar” – de lurviga är mina bästa vänner, och vi har en bra relation, men de måste ändå lyssna på vad jag vill att de ska göra för till syvende och sist är det jag som bestämmer. Där är det ju upp till föraren om det ska vara utifrån att hunden är rädd för vad som händer om den inte lyssnar, eller att den vill lyssna för att den vet att det händer något positivt om den gör det. Jag tillhör skara två, så nu jäklar ska här tränas inkallning så fort min beställda visselpipa kommer.

Vi jobbade också med ljudmarkeringar, att hundarna ska lyssna snarare än se var dummyn landar – superkul övning! Det gick bra när Shadow väl koncentrerade sig, och där fick även jag skärpa till mig och tydliggöra ramarna för lillepuppen. Det är tex inte ok att stanna och fjanta med dummyn på vägen när jag vet att han kan göra en klockren avlämning, det är inget jag vill förstärka vilket jag gjort som instruktören tjusigt påpekade. Ibland blir man hemmablind, och det behövde jag verkligen höra, för det hade ju inte jag tänkt på. Jag har ju tänkt att jag ska jobba avlämningar separat för att snygga till dem. Med en lätt harkling kan jag påpeka för Shadow att hörrudu det där är faktiskt inte riktigt det jag vill att du ska göra nu. “Ok matte, då kommer jag till dig istället!” fick jag som resultat då, och på bara några gånger hade vi gjort jättestora framsteg och jag fick en hi5 av instruktören (älskar hi5’s ^_^)! Nööööööjd Idur! Det är just det där att tänka på hur jag ska träna Shadow, och inte Tysse, för de är helt olika, och det är en inlärningsprocess för mig att tänka om och göra annorlunda. Det är schysstare mot herr labrador också, eftersom han då blir tränad efter sin modell eller vad jag ska kalla det, och inte någon annans. Nyttigt är en underdrift att kalla det.

Något den här helgen verkligen gjort är att tagga mig ännu mer inför tävling. Det är mitt mål med min duktiga lilla hund, jag vill tävla och få ett championat om möjligt med honom, det vore toppen! För han är en häftig individ, bara jag får styrsel på vilka signaler jag ger honom så är responsen klockren! På tal om signaler så påpekade instruktören en sak som jag aldrig tänkt på. Mina hundar går på kommandot apport, men hur vet de vem som ska hämta? Varför har jag inte namnet på den som ska göra något istället för att trassla till det med femtioelva olika kommandon? Här ska läras om i mattes hjärna! En deltagare tyckte att namnet har vi ju som uppmärksamhetskommando, vilket var ungefär det jag tänkte, men sen insåg jag att jag visslar lätt eller gör något ljud för uppmärksamhet oftare än att jag använder namnet. Sen kan det ju ha att göra med hur många hundar man har också, jag har alltid bara haft en, så då har det inte varit något jag tänkt på – nu har jag två.

Sen har det ju varit släktträff eftersom det var för alla valpköpare, så nu har jag förutom morfar och bror som jag känner sen tidigare, även träffat morbror som Shadow brås mycket på utseendemässigt och en kusin, samt två-tre systrar varav en bor hyfsat nära och de klickade verkligen, så vi ska försöka ses igen för träning eller socialisering – toppenkul verkligen! Det är kul att se likheter och skillnader mellan de olika hundarna, släktdragen både i utseende och beteende.

Zetastar Cup gick av stapeln också, och där är jag faktiskt (och till min egen förvåning eftersom jag inte ser mig själv som tävlingsmänniska) besviken över att jag inte vann (vi ingick i laget som kom på andraplats). Varje lag hade tre deltagare och det fanns fem lag. Spaniels och Labradorer var blandade, men de hade försökt få en spridning av erfarenhet. Vi hamnade med två spaniels med mysiga ägare. Det var fem stationer där ett ekipage skulle ställa upp; krocket där föraren skulle putta en tennisboll genom en bana med hunden vid sidan utan att säga nej eller att hunden tog bollen, basket där två bollar skulle tas ur en hink och kastas genom en korg, sen skulle hunden hämta tillbaka dem och det var de två Shadow och jag gjorde. Sen var det apportering, närsök och stadga där hunden skulle gå fot och sätta sig när en hare på gummisnöre for förbi. Samtidigt gick man en tipsrunda med tre frågor per station, och medan svaren rättades skulle vi klura på hjärngympa:

1. Hundras: gränsgods (Border Collie)
2. Krydda: inte lika (Nejlika)
3. Fisk: aktiebolagsfågel (Abborre)
4. Insekt: skänka saker (Geting)
5. Fågel: inte tyskt maskulinum (Ejder)
6. Utländsk ort: auktionsfarsot (Budapest)
7. Svensk ort: myntövergång (Örebro/Öresund)
8. Svensk ort: tursamt hästtillbehör (Lycksele)
9. Utländsk ort: kyskhetsbälte (Bukarest)
10. Svensk ort: bukten utan fel (Rättvik)
11. Pojknamn: panikmynt (Christian)
12. Pojknamn: bestod hans frukost av (Teofil)

sen kom jag på tre egna:
13. Pojknamn: avgudar (Bertil)
14. Pojknamn: välavlad gnagare (Rasmus)
15. Svensk ort: Rad med ansiktsbula (Strängnäs)

Under de här två dagarna har instruktören vuxit rejält i mina ögon. Vid fotgåendet reagerade jag först negativt och var lite snabb att döma ut henne som en aversiv tränare, men sen har jag insett vilken otroligt kunnig person det är, förutom att hon är trevlig som person och väldigt bra på att instruera, och hon tränar också efter förstärkningar, men olika metoder för olika beteenden. Sen att hon faktiskt tog sig tid att jobba ordentligt med mig och se till att det blev bra fastän jag misstänker att jag haft lite attityd (vilket inte är likt mig alls och jag har skämts över det och bett om ursäkt) imponerar. Hon var riktigt professionell hela helgen, vilket jag inte kan säga om mig själv. Det går inte att inom hundträningsvärlden bli anti mot alla som inte delar exakt 100% samma övertygelse, för då tror jag att vi skulle stå ganska ensamma till slut. De flesta av oss har samma utgångspunkt; vi är måna om våra hundar och vill få till bra träning, det som skiljer är hur vi fått lära oss att göra det. Vi behöver bli bättre på att inte låta egot stå i vägen för mer kunskap, utan att faktiskt kunna känna igen när vi agerar barnsligt och erkänna det – vi är inte perfekta. Det finns fler sätt att göra saker på än ett, huvudsaken är att vi är bra på det vi gör, och hjälper hunden. Att vi kan svälja vår stolthet och mötas på mitten – ibland kommer vi överens, ibland inte, men att vi iallafall är vuxna nog att kunna säga “Jag hör vad du säger, jag ser vad du gör, jag håller kanske inte med dig, men jag ser var du kommer ifrån och kan ta till mig det du säger.” Inte bara ställa oss med skygglappar och domdera att om du inte gör som jag så gör du fel, för där har vi nog ett av de viktigaste felen vi gör. För även om vi inte alltid tycker att en annan instruktörs metoder är 100% schyssta finns det ändå alltid något vi kan lära oss av varandra. Vi stirrar oss blinda på etiketter om att vara hård eller mjuk, men jag tror att det finns en mellanväg där vi kan samarbeta istället för att bedriva pajkastning och smutskasta varandras metoder.

Som en god vän och förebild sa till mig “Vi har alla något att lära och det är bra om en helg ger insikt” och det måste jag verkligen säga att den här helgen gjort. Jag har breddat mitt perspektiv och lärt mig möta människor med andra metoder på en gemensam bas, fått tips på mängder av övningar som jag inte kan bärga mig för att börja köra med herr labrador, umgåtts med massor av mysiga människor som bara varit så välkomnande, studerat hundar och hundspråk, människor och människospråk, fått insikter och kunskap. Jag kan fortsätta en bra bit till, men det viktigaste är iallafall att jag och Shadow har haft en toppenhelg! Tysse myste hos en vän i lördags och var med föräldrarna i söndags, han njöt av en labradorfri helg enligt rapporterna.

Vid hemkomsten på söndagen tyckte jag inte att jag hade varit i farten tillräckligt (haha) utan drog igång lite nya trädgårdsprojekt. Det ena var att rensa en yta så att jag nu har en egen liten träningsplan att träna hundarna på, vilket är toppen! Sen började jag röja en liten hörna som ska bli myshörna att sitta med tex en bra bok och en kopp kaffe i. Dessutom hade det skett lite grenrensning, så jag byggde något som ser ut lite som en koja att ha för apporteringen med Shadow – han kan vara lite bekväm ibland och ta lättaste vägen, så då ska jag jobba på att han verkligen jobbar sig in bland grenarna, runt och under, för att komma åt dummyn, så det ska bli så kul! Idag är det vilodag och jag får lägga band på mig för att inte dra igång med träningen, men imorn börjas det igen! Så hoppas jag att både visselpipan och dummiesarna jag beställt kommer i veckan. Här ska tränas apportering!

Toodels och ha det gott!
/Ida & de lurviga

© 2019 IA Pawprints

Tema av Anders NorenUpp ↑